HÖSTTERMINEN INLEDS VECKA 35 (fr.o.m. måndagen den 26 augusti) 2024!
Tyvärr har min hemsida fått problem med bildmaterialet! WordPress uppdateras ständigt men de lyckas tydligen inte läsa av bilderna längre! Ska försöka få kontakt med WordPress !!!
SOMMARENS HELGKURSER har varit lite förkortade för att passa våra lite äldre hästar samt Maggi (75 år). Upplägget har varit 1 ridlektion och 1 teorilektion per dag. Teorin har varit mer i form av diskussioner och samtidigt har vi lagt in lite fika. Inte så dumt!
UTAN SITS INGEN HAND! Känns uttrycket igen?
Jag utbildade mig till ridinstruktör på Strömsholm under 1970-talet. Då lärde man ut den lodräta sitsen såsom en tänkt lodlinje från axel, höft, häl och hälen skulle vara lite lägre än tådelen (dvs nedtrampad). Åren innan läste jag till läkare och då talade man om lodlinjen som en tänkt linje från örsnibb, axel, höft och den yttre fotknölen. Man skulle känna hela fotsulan. Det var egentligen inte förrän jag kom i kontakt med amerikanskan Sally Swift 1989 som jag förstod hur fel jag hade lärt mig på Strömsholm. Man har ju anat att ridlärare/tränare fortfarande lär ut den felaktiga lodlinjen… Därför blev jag förskräckt när jag häromveckan läste en krönika i Ridsport skriven av en mycket duktig journalist. Hon framhöll boken ”Ridlära” av Wilhelm Müseler från 1930-talet. Den boken innehåller rent ut sagt förfärliga bilder på hur ryttaren ska inverka och aktivera hästen! Jämför med Sally Swifts uttryck i boken ”Ett med hästen”. Där kan man tala om ryttarkänslan och med bilder försöka få ryttaren att förstå samspelet med hästen. Helt fantastiskt! Anders Gernandt skrev dessutom ett väldigt fint förord till boken.
En sak är säker och det är att vi behöver lära oss och förstå innebörden av proprioception (kroppsmedvetenhet och balans) hos ryttaren.
Den lodräta och symmetriska sitsens verkliga innebörd är väldigt svårt att förstå om man inte kan se vad den innebär för hästen. Inga låsta höftleder och axlar hos ryttaren varmed hästen kan arbeta med sina bakben och få en mjuk kontakt med bettet!
Låter det bekant? Det är bara att erkänna att vi aldrig blir fullärda!
NY FORSKNING KRÄVS!
Nu kommer jag till det som har blivit jätteaktuellt nu. Den blå hästtungan!
Flera dressyrryttare har blivit påkomna att rida sina hästar med blå tunga – syrebrist. Men hästarna har verkat harmoniska och ryttarna har suttit riktigt bra… Och vid besiktningen efteråt har allt varit utan anmärkning!
En del dressyrryttare kan man dessutom se rida på stångtygeln ytterst och även om hästen är i gasen så kan ritten se fräsch ut. Hästen och ryttaren verkar dansa genom programmet och ingen gapande mun med blå tunga i sikte!
Varför har man inte kollat hopphästarnas tungor när de far fram emellan hindren? En del hopphästar är ju rätt starka mellan hindren och betslingen är ju ibland rätt tuff. Men i språnget över hindret är ju ryttarens eftergift maximal, så där ser man inga tungor.
Det jag funderar över är hur hästens tunga reagerar i själva förhållningen! Och i eftergiften!
Göran Åkerström, chefsveterinär vid internationella ridsportförbundet, nämner att en blå tunga kan snabbt gå över. Han jämför med att strypa blodtillförseln till en fingertopp och när man lättar på åtsnörningen så återfår fingret sin vanliga färg. Han tar upp att samma sak gäller hästens tunga. När man släpper trycket på stångtygeln kommer blodcirkulationen att återgå till det normala och tungan får åter sin vanliga färg.
Göran Åkerström hade talat med aktuella ryttare som hade ”hängts ut” med missfärgad hästtunga. En journalist tyckte att ritterna därefter blev mjukare. Kan det inte också bero på att hästarna hade fått bekanta sig med miljön i den första klassen? Vi som har haft hästar efter den välkända hingsten Drabant har nog upplevt rätt mycket tittighet och spändhet hos en häst. ”Bättre fly än illa fäkta”.
Min kommentar blir därför – testa med fingret och du kommer känna att det inte gör ont.
Kan det helt enkelt vara så att i en förhållning kan tungan bli lite ”missfärgad” och i den efterföljande eftergiften normaliseras färgen igen…? Nu utgår jag från att hästen inte visar obehag från munnen (förr talade man ofta om hur bettet landade på lanerna eller hur det hamnade i hästens gom).
Ser vi att hästen verkar harmonisk och ritten flyter på så förstår jag inte riktigt denna bildhysteri på dressyrhästar som verkar ha ett moment med lite ”missfärgad” tunga.
Detta borde man verkligen forska på! Och som sagt ovan studera även hästar i annat arbete än dressyr!
Drömmen är väl ändå att hästen kan lyssna på en halvhalt, som ryttaren tar genom sin kropp. Jag brukar jämföra ryttarkroppen med en solros/maskros. ”Roten växer nedåt och plantan växer uppåt!” Benen blir tunga och överkroppen lätt. Armarna känns tunga och elastiska och kan fånga upp energin.
Då blir kontakten med hästens mun just en kontakt där ryttaren kan läsa hästens bakbensarbete!
Det finns ett talesätt som jag brukar nämna till mina elever:
1. För lätt kontakt går inte att arbeta med (jfr en häst som t.o.m. släpper bettet).
2. För stark kontakt kan däremot förfinas, då hästen arbetar bakifrån och framåt genom hela kroppen!
Men så kommer det viktigaste! En ryttare som inte sitter korrekt kan aldrig få in känslan i förhållning och eftergift. Det blir bara mekanisk ridning. Och då fungerar inte ryttarens kroppsspråk heller!
Så studera alltid ryttarens sits och inverkan, studera helheten i ekipaget och fastna inte i stillbilder!
Varför inte lite mer forskning? Ett förslag på ett viktigt ämne – hur påverkas hästens tunga i en förhållning och eftergift.
/Maggi